FARTDÅREN SAGITTA

Min yngsta pudel heter Black Basic Reliable Runner och kallas Sagitta. Sagitta är latin och betyder PIL och hon lever verkligen upp till namnen. När jag kom ut med henne till brukshundklubben första gången och lyfte ut henne ur bilen, så försvann hon som ett svart streck runt en backe. ”Jisses!”, utropade min träningskompis. Jag har ju läst och hört, att om unga hundar får rusa iväg på det där sättet kan allt möjligt hemskt hända med deras höfter. Sagitta visste inget om detta så hon bara stack och började konditionsträna på en flera meter hög vall, där hon sprang upp och ner som i en sinuskurva.

Nio veckor gammal sprang Sagitta till mattes stora förskräckelse upp på A-hindret, som är ca 170 cm högt. Uppe på toppen tyckte hon det var lite läskigt men inte värre än att hon hasade sig ner OCH tog om det innan matte hann ingripa.

Vi gick så småningom på unghundskurs och skulle träna inkallning. De andra hundarna sprang/lufsade lite försiktigt fram till sina förare. Sagitta formligen exploderade och kraschlandade i matten. ”Ja, det gick undan!”, sa instruktören. Och på den vägen är det.

Sagitta skulle ju bli en agilitypudel och vi började träna framåtsändande mot godisburk. Farten var god.

Det finns ett hinder som kallas ”Platta tunneln”. Den består av ett hus och sedan en riktigt tung otrevlig flera meter lång presenning som ligger på marken. Hunden springer rakt in i en mörk tunnel och måste pressa sig genom och lyfta presenningen. De flesta hundar tycker den är lite otäck och jag trodde det skulle ta tid för Sagitta att lära det. Vid inlärningen lyfter man först helt och sedan mindre och mindre så att hunden vänjer sig vid tyngden på ryggen och det blir mörkare och mörkare att springa in i den. Jag hade ingen medhjälpare, så jag visade att godisburken stod efter tunneln, satte Sagitta precis franför och gick sedan och lyfte. Sagitta rusade genom tunneln och slukade godiset. När hon såg att jag la dit nytt godis sprang hon tillbaka och kastade sig sedan genom tunneln innan jag hann lyfta och så var det hindret inlärt.

Vid 18 månaders ålder får hundar börja tävla agility. Debuten skedde på en inofficiell tävling sex dagar efter uppnådd ålder. Jag minns inte hur det första loppet gick mer än att vi diskade oss. Innan man startar måste halsband och koppel tas av och under loppet förflyttar någon dessa till målområdet. På den tävlingen liksom många andra, så lades de i en plastlåda där somliga förare också lagt belöningsgodis eller leksaker i förväg. Det gör jag aldrig, men när jag hämtade kopplet så hade Sagitta uppenbarligen noterat att det fanns spännande saker i lådan. När vi skulle starta nästa lopp, tog Sagitta två hinder sedan sprang hon i full fart direkt till lådan. Hunden infångades och vi började om på nytt. Samma resultat. Tala om lättlärd!

Helgen efter var det officiell debut med två diskade lopp men en vecka senare kom vi runt banan i ett av loppen, tredje helgen blev vi felfria på tredje plats av 32 startande och femte försöket resulterade också i ett felfritt lopp på femte plats av 35 startande. Det gick alltså som på räls när det gällde hoppklasser. I agilityklasserna diskade vi oss nästan varje gång beroende på Sagittas stora förkärlek föri A-hinder! Hon tog Aet så fort hon fick en chans oavsett om det stod på tur eller inte.

Efter vinteruppehållet blev det lite bättre med detta älskade A-hinder och jag började se framtiden an med tillförsikt, men som jag skrivit i ett tidigare kåseri, så ska man inte ta något för givet. Då dök ett nytt moln upp på himlen.

På en tävling startade en annan pudel före oss och denne bara stannade på vippgungan och kräktes! Fullständigt osannolikt! Gungan, som är täckt av en gångmatta fick tvättas i ättika. Den som har luktat på ättika vet att den doften inte är särskilt behaglig för en människa och hur ska den då inte vara för en hund med dess mångdubbelt bättre luktsinne. Alltnog, Sagitta vägrade bestämt att gå över denna äckliga gunga och det krävdes mycket lock och pock för att förmå henne till det. Efter det ansåg Sagitta att alla gungor är otänkbara att beträda. Lopp efter lopp sprang hon förbi vippbrädan och så var vi diskade.

Det var bara att träna på alla gungor vi kunde hitta på olika klubbar. Slutligen klarade Sagitta gungan igen och jag blev jättelycklig och trodde faran var över. Vi gjorde t.o.m. ett felfritt lopp men på tävlingen därefter började hon med pudelfnatt runt gungan i vild fart. Och nu har fnattet flyttats över till att gälla balansbommen också, den som hon tyckt så mycket om och gjort helt perfekt! Nu senast i Bjuv sprang hon först förbi och tog den sedan i en sådan fart som om den brändes. Hon rusade av den och rakt ut i publiken och hälsade på en okänd herre. Dagen efter sprang hon förbi bommen och började fnatta hej vilt, ut till publiken, över några hinder, ut till publiken runt runt med en makalös hastighet.

Matten som skämdes alldeles förskräckligt blev helt hysterisk och skrek högre och högre på Sagitta precis som om problemet var att pudeln hade dålig hörsel. Då skämdes matten för sitt eget beteende också. En medtävlande sa senare: ”Det var en grym fart hon har, din pudel! Jag förstår precis hur du kände dig. Min cocker sprang ju också till vilket hinder hon själv ville men dock utan rundor. Och så tänker folk att man inte lärt hunden att bete sig vettigt.”

Några timmar senare skulle vi köra hoppklass på en annan bana. Där är Sagitta uppflyttad till den svårare klass 2. Många som känner mig ”vallfärdade” dit med något lystet i blicken för att få se nya pudelrace. Pudelfnatt har stort underhållningsvärde, men där blev de besvikna. Sagitta uppförde sig perfekt och kom runt banan med ett fel.

Efter tävlingar går man oftast hem och tränar på sånt som man misslyckats med. Det här blir svårt. Att träna bort pudelfnatt lär inte vara särskilt enkelt. Jag minns väl hur min äldsta pudel, Smilla, var i början av agilitykarriären och det är bara att invänta mognaden. Men hur ska vi träna matten att inte bli hysterisk och göra bort sig?

Berit och pudelflickorna