Man ska inte ta något för givet.

Smilla är min första pudel, en lugn hund brukar jag säga. Fast hon var nog ganska så vild i yngre år. Tänk bara första året vi tävlade agility och hon körde sina pudelrace mellan hinderna.             

Eller den gången matte trodde det bara var att åka och få ett tredje förstapris i lydnadsklass 1. Tävlingsledaren hade kommenderat "Helt om och halt". Det var bara någon sekund kvar av momentet Fritt Följ. När Smilla redan var ”halvsittande” fick hon syn på en pinne framför sina fötter. Smilla, som aldrig varit ett enda dugg intresserad av pinnar, böjer sig ner, nappar tag i pinnen och sätter igång ett rejält pudelfnatt i större och större rundor in på angränsande plan där det tävlades i klass 3. Runt, runt i full fart med fladdrande öron.                                                                                                                  

Publiken var förtjust men matte skämdes förskräckligt och var ganska sur också för den delen. Med förenade insatser lyckades matte, tävlingsledare och domare infånga vildingen och ta pinnen från henne. Just då var det svårt att se något roligt i situationen med en sjövild pudel och ett nollat moment. Fria följet som var värt 40 poäng!

Nästa gång gick det bra och då var Smilla nästan mirakulöst duktig, men det är en helt annan historia.

Berit och pudelflickorna