| AGILITYFOLK PROVAR PÅ LYDNAD Del 2 Nu innan tävlingssäsongen sätter igång plockar jag väl fram ytterligare lite gammal skåpmat. I förra avsnittet hade vi kommit fram till tävlingen, där Smilla stannade och kissade mitt under fria följet. I
slutet av september åkte vi till Pudel-SM i Ulricehamn. Där
bland sina rasfränder skötte hon sig mycket bra trots eller tack vare
att vi fick rusa direkt från ett agilitylopp till lydnadstävlingen.
Jag hade inte riktigt fått ner flåset och hann med nöd och näppe byta
koppel och få på ”lydnadshalsbandet” på Smilla. Vi fick 10 på både
ställande och hopp och hade Smilla bara gjort det, som hon normalt
nästan är för snabb med – nämligen sätta sig upp utan dubbelkommando
efter läggande under gång – så hade vi fått 160 poäng prick. Nåja,
så säger ju alla: ”Om vi bara...” Så åkte vi till Lund och vad hände där? Jo, Smilla hade nu hunnit lära sig programmet och när det blev tid för ställande under gång, så tänkte hon visst: ”Nu är det snart dags att ställa sig så då gör jag väl det.” Hon hade stannat i god tid före tävlingsledarens kommando. En åskådare, som inte hörde kommenderingen sa efteråt: ”Vilket snyggt ställande!” Vi fick 10 på inkallningen men sen kom det värsta. Min hund – en agilityhund – vägrade att över huvudtaget ställa upp och hoppa över hindret med resultatet 0 poäng. Snopet! Efter tävlingen gick jag dit och försökte igen, men hon gjorde det bara inte. Hon påstod, att det luktade så konstigt där, att det var otänkbart. Däremot gick det alldeles utmärkt att utföra hoppet i andra riktningen. Tävlingsledaren sa att flera andra hundar varit ovilliga, men ingen gjorde så bestämt motstånd som Smilla. Till Luciatävlingen i Trelleborg åkte en ganska stor skara från klubben varav tre från agilitygänget. Till min enorma häpnad hamnade Smilla på fjärde plats bland fjorton deltagare och vi fick en riktigt vacker liten silverpokal med oss hem. Tror ni att vi nådde den magiska gränsen 160 poäng? Nej, vi fick 158. Det enda som tröstade mig var, att det kunde varit i mina ögon värre. Vi kunde fått 159,5. Inte tänkte jag ge upp nu. Jag hade hittat en tävling inomhus i ridhus i Olofström i mitten av januari 2001. Det kunde ju vara spännande. Vi hade aldrig tränat i ett ridhus och där luktar det så förföriskt av hästlort. De flesta hundar älskar att äta hästlort och att rulla sig i den är inte heller så dumt. Vi fick ett tidigt nummer och medan tävlingsledaren placerade ut de andra hundarna, så passade jag på att städa bort hästspillningen från området där Smilla skulle ligga plats. Sånt kan väl inte vara fusk? I golf plockar man ju bort minsta smula skräp innan det är dags att putta. Det gick så där halvbra i alla momenten och vi fick ihop 168 poäng. Lycka, lycka!!! Domaren tyckte att Smilla var en frisk fläkt och hoppades att jag skulle fortsätta tävla lydnad. ”Det är så kul att se en pudel!” sa han. Nu gällde det att i ytterligare två tävlingar komma över 160 poäng. Nästa försök gjordes i Oxie – och si det lyckades än en gång. Jag anmälde oss till tävling i Ystad och var nu lite övermodig och tog nästan för givet att det bara var att åka dit och inkassera det tredje förstapriset. Men Smilla ville annorlunda. (Den tävlingen har jag skrivit om i ett tidigare kåseri ”Man ska inte ta något för givet”) Nästa gång tävlade vi i Hörby. Platsliggandet blev en riktig pärs. Smilla låg ytterst av tio hundar. Hunden intill vände sig i 90 grader mot Smilla och började så sakteliga krypa mot Smilla. Fyra hundar reste sig och förflyttade sig till sina förare. Smilla låg kvar, men mitt hjärta befann sig inte på riktigt rätt plats och jag tror jag slutade andas. Det var precis så blåsigt, som det kan vara på ett öppet fält i Skåne på våren. Domaren stod vid kanten några meter snett framför Smilla. Plötsligt tappade hon sina papper, vilka virvlade omkring i blåsten framför Smilla. Mitt hjärta – var tog du vägen? Smilla låg fortfarande kvar. När endast en kort stund återstod kom en Springerspaniel springande (Jo, det var en Springerspaniel!) i full fart bara några meter framför de platsliggande hundarna. Den avverkade en runda på åkern bredvid och återvände sedan galopperande några meter bakom hundarna. Då var tiden ute och Smilla låg alltjämt kvar. Jag var jättelycklig och svalde ner hjärtat. Av bara farten lyckades vi få det tredje förstapriset. Därmed hade Smilla blivit LPI Priche’s Wild Rose. Då kan man skaffa ett lydnadsdiplom. Det är inte särskilt vackert och det kostade 219 kr. Gissa om jag skyndade mig att beställa det! Dessutom
fick jag tillfälle att prova mina bakkunskaper, då det är kutym hemma
på brukshundklubben att sådant där skall firas med fika vid nästa
träningstillfälle. Det gjorde jag så gärna och det blev den godaste
tårta jag vet – sån där med sockerkaksbotten, maräng, grädde och nån
frukt.
|
