Man ska inte ropa hej...

Det hade gått sju veckor sedan den mindre lyckade helgen i Bjuv, som jag berättade om i mitt förra kåseri. Kåseri för resten! Nog låter det lite pretentiöst, men det är inte jag som hittat på titeln!

Matten hade tränat sig i stoiskt lugn med hyfsat godkänt resultat.

Matten trodde också att hon kommit på hur vi ska göra för att undvika pudelfnatt på agilitybanan. Inte minsta antydan till race på fyra tävlingar.

Sagitta tycktes ha kommit över sin avoga inställning till gungan. Under Snapphanefejden (Årets stortävling i agility över fem dagar) hade Sagitta möjlighet att springa tre agilityklasslopp med gunga. I samtliga tog hon sig över låt vara inte i världens högsta fart, men i ett lopp fick vi t.o.m. noll hinderfel och kom på sjätte plats av 75 startande. I Ystad gick hon över gungan liksom på Söderåsen, där vi var felfria. Vi åkte till Kungsbacka för att delta i ytterligare en tävling med många deltagare och Sagitta klarade gungan i båda sina lopp.

”Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken” är ett ordspråk som jag känner till. Men NÄR är man över bäcken? Jag ropade definitivt inte men kanske viskade jag ett litet försiktigt ”Hej” för mig själv. Det borde jag inte ha gjort!

Kvällen och natten efter Kungsbackatävlingen användes för färd till Borås, kort sömn i husvagnen och sedan i väg till ny tävling. Någon gång under dessa timmar hade min lilla svarta ängel fått nya idéer om agilitylopp och gungor i synnerhet.

Vi diskade oss i ett tidigt skede av loppet när Sagitta i vanlig ordning satte upp farten och kastade sig i väg till ett annat hinder än banritaren och matte tänkt sig. Sedan fortsatte hon med ett litet pudelrace. ”Nej, inte nu igen!” for det genom huvudet på den frustrerade matten. Sagitta kom i alla fall på inkallning, men när hon upptäckte att nästa hinder var gungan rusade hon ut mellan tälten, som stod runt banan. ”Lugn, bara lugn, behåll lugnet!” Men ingen inkallning i världen hade någon effekt. Pudeln var försvunnen. Matte gick då med mycket bestämda steg ut för att få tag i rymmaren. Vad får jag se? Jo, Sagitta sitter bakom tältet och bajsar! Matte veknar och tycker synd om henne. Stackarn, var hon så nödig!

Ett stort problem är, att det är svårt att få Sagitta att uträtta sina behov på tävlingsdagar. Inte kissandet då, för att kissa över andra hundars visitkort är kolossalt viktigt. Skräcken är att hunden ska uträtta sina behov på planen, men alla vänner har försökt lugna mig med att min lilla vildpudel inte har tid med sådant. De hade fel, men Sagitta var i alla fall väldigt diskret och satte sig bakom ett tält.

Färden ställdes hemåt mot Skåne och söndagen därpå skulle det tävlas igen. Sagitta hade uträttat alla sina behov och ingen rädsla fanns den här dagen. Starten gick strålande. Hinder nummer två var ett däck med mycket ovanligt utseende och många hundar hade vägrat och även diskvalificerat sig på det. Sagitta tog det utan minsta tvekan och farten var som vanligt hög.

Oftast finns det framhoppningshinder där man kan värma upp hundarna före loppen. Denna gång fanns det även en gunga och Sagitta hade med glädje frivilligt sprungit över den flera gånger. I loppet kom Sagitta i full fart ut ur en tunnel hoppade över ett hinder och rakt fram stod gungan. ”Usch, vad är det där? Den där förskräckliga saken tänker jag då inte befatta mig med!” Efter en kort utflykt förbi den otäcka vippbrädan sprang Sagitta av banan, ut till staketet, som omgärdade banan, och satte sig att bajsa!!! Såå pinsamt!

Nu känns det som om jag knappt vågar åka och tävla igen. Vad har hänt i hjärnan på min lilla pudel? Hur kommer hon att göra nästa lopp när vi närmar oss gungan?

Berit och pudelflickorna